För att upprepa vad jag sa på nyårsafton 2010: herregud så fort året har gått, jag blev faktiskt ordentligt chockerad när jag för en vecka sedan kom att tänka på hur det var dags att sammanfatta mitt anime-år 2011 eftersom jag ju gjorde samma sak förra året. Bara en sådan sak som att lite snabbt och tyst reflektera över hur det faktiskt har gått ett helt år sedan jag bloggade mitt första inlägg om hur det gångna året hade sett ut för mig i anime-världen, fick hjärnan att först implodera och sedan explodera. Det är verkligen en makalös känsla att sitta här och gå igenom all den anime som jag har lyckats ta mig igenom och inse att det är ett helt år sedan jag såväl påbörjade som avslutade Pandora Hearts – vilket var min första anime för 2011. Ännu har jag ingen aning om vilken serie som ska få inleda 2012, men jag ser väldigt mycket fram emot 365 nya dagar att fylla med japanska, tecknade TV-serier och långfilmer.

Här kommer nu en topp tio över de animes som berörde mig mest under 2011 – i den ordning som jag faktiskt såg dem. Detta är alltså inte nödvändigtvis sådant som faktiskt producerades under 2011 utan vad jag såg av de närmare 50st serierna samt ett halvt dussin filmer som mitt anime-år 2011 bestod av.

Great Teacher Onizuka (januari)

Onizuka är lärare. Det kanske man inte kan tro om honom när man ser mannens storlek, kroppsbyggnad och attityd, men sitt perverterade tankesätt och otroligt galna agerande till trots så är den här personen inte bara världens bästa lärare utan också världens bästa människa – en riktig superstjärna som jag kallade honom för när jag i slutet av januari avslutade denna otroligt roliga, underhållande anime om en person som genom sitt unika sätt att vara och undervisa lyckas få respekt av såväl sina kollegor som skolans alla elever.

Arakawa Under The Bridge (mars)

När den talangfulla, snygga och framgångsrika Ichinomiya Kou en dag råkar trilla ner i vattnet som rinner under Arikawa-bron, blir han räddad av en flicka som lever ett märkligt men ändå fullt naturligt liv där under bron tillsammans med ett helt samhälle av lika underliga karaktärer - från en skjutgalen nunna till en avdankad rockstjärna som bär en stor stjärna över sitt huvud. När Kou frågar vad han kan göra för sin räddare ber hon honom att stanna kvar som sin älskare...

Lika galen som kärleksfull är denna anime som träffar helt rätt med sitt bisarra upplägg och härligt färgstarka karaktärer.

Kimi ni Todoke 2nd Season (april)

Det var i april förra året som jag förlorade mitt hjärta till den underbara Sawako Kuronuma – huvudpersonen i Kimi ni Todoke. Timid, omtänksam, och med ett stort hjärta... men också helt ensam på grund av sitt något glåmiga utseende. Allt detta förändras dock när klasskamraten Shota Kazehaya plötsligt erkänner hennes existens och regelbundet börjar umgås med henne. Samma månad 2011 gick jag igenom såväl den första som andra säsongen vilken fortsätter med den romans som de unga tu alldeles just har påbörjat och mitt hjärta smalt således än en gång. Det här är den finaste, mest värmande och underbaraste anime man kan se och Sawako har anime-världens vackraste personlighet.

Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinin (april)

En serie om sex unga förbrytare som hamnar på en ungdomsanstalt på grund av sina brott och de extremt hårda prövningar som väntar dem där, men också den otroligt starka vänskap som de delar och är vad som håller dem från att tappa förståndet när de utsätts för såväl övervåld som sexuella anspelningar från de som driver anstalten. Mörk, skrämmande och välgjord är hur jag bäst skulle beskriva denna anime som är mer än ett måste att se och serien är ett tydligt exempel på att när anime är som allra bäst, då kan det utan problem mäta sig med storproducerade TV-serier.

Juuni Kokuki (maj)

Ord kan inte beskriva den känsla som Juuni Kokuki (eller The Twelve Kingdoms) förmedlade när jag i maj månad snubblade över denna otroligt mäktiga anime som spinner över totalt 45 avsnitt om man väljer att helt fördjupa sig i parallellvärlden dit studenten Yoko Nakajima plötsligt förflyttas till mot sin vilja för att uppfylla vad som påstås vara hennes öde, nämligen att ett av denna världs 12 riken. Och tro mig, man vill absolut se mer än de inledande 13 avsnitten som berättar den första av sex historier om Yokos dramatiska äventyr och upplevelser i Juuni Kokuki, som är bland det bästa jag har sett inom fantasy.

Tokyo Magnitude 8.0 (juni)

2011 var ett fruktansvärt år för Japan när landet i mars månad drabbades av ett förödande jordskalv och därför kändes det rätt att i juni månad se Tokyo Magnitude 8.0 för att skapa sig en bild av hur det kan vara när en sådan här katastrof inträffar. Animen handlar nämligen om hur precis samma sak sker i Minato, Tokyo, och vi får här följa de två syskonen Mirai samt Yuuki Onasawa som vid incidenten befinner sig 60 mil (!) från sitt hem och sina föräldrar när de utforskar Tokyo Tower på egen hand. Lyckligtvis får de hjälp av mamman Yuuki som även själv försöker ta sig hem igen för att se så att hennes familj mår bra och i denna gripande, välgjorda serie skildras alltså de händelser som tar plats när någonting så här fruktansvärt inträffar i en tätbevuxen storstad.

Clannad (juli)

Det var redan för något år sedan som jag bekantade mig med skolungdomarna i Clannad som är en av de sorgligaste men också finaste animes jag har sett och en av väldigt få serier som faktiskt framkallat tårar av såväl lycka som just sorg. I juli förra året började jag om med den första säsongen för att därefter fortsätta med säsong två, Clannad After Story, och således fick jag hela historien om den nedstämda, trötta Tomoya Okazaki vars liv plötsligt får en färgklick i sig vid namn Nagisa Furukawa; en blyg, tystlåten tjej och serien handlar därmed om hur livet för dessa två ungdomar plötsligt får en tvärvändning åt det bättre efter att ha stiftat varandras bekantskap. En älskvärd, känslosam anime som verkligen berör.

BECK (juli)

BECK handlar om att ta reda på vad man verkligen vill göra och sedan infria sina drömmar. Detta är precis vad 14-årige Tanaka Yukio gör när han av en ren slump lär känna ett par bandmedlemmar vars gitarrist inspirerar honom så mycket med sitt brinnande engagemang och musikaliska känsla att Tanaka själv bestämmer sig för att lära sig spela gitarr och försöka bli en del av det band som är på väg att bildas. En suverän serie om vardagslivet, tonåren och den hårda vägen som unga, okända musiker måste vandra för att försöka slå igenom. Genren "slice of life" när den är som allra bäst.

Detroit Metal City (augusti)

Även om tidigare nämnda Great Teacher Onizuka och Arakawa Under The Bridge förvisso är väldigt humoristiska så förmedlar de två även en hel del känsla. I GTO är det Onizukas förmåga att handskas med folk och hans syn på saker och ting som skapar ett band mellan tittaren och serien, medan kemin mellan Arikawas två huvudpersoner står för det känslomässiga i den serien. Detroit Metal City har däremot ingenting sådant alls – den är bara fullkomligt tokrolig rakt upp och ner och jag har sällan skrattat så mycket som när jag såg denna och samtidigt också fick en ny idol, nämligen den otroligt hårda och ökända dödsmetalgruppen Detroit Metal City som den stackars superhumanitära och överdrivet trevliga Souichi Negishi är sångare för. Hur mycket han än försöker tona ner på sin managers råhet och absurda påhitt slutar det ändå alltid med att han av misstag tar bandets våldsamma image till nya höjder – till fansens stora förtjusning. "Dråpligt" är ordet.

Honey and Clover (november)

Jag är väldigt sparsam med vilka animes som jag väljer att kalla för ett mästerverk på min profil @ AnimeNewsNetwork samt MyAnimeList. Det är mycket som ska klaffa inte bara storymässigt utan även vad gäller karaktärer samt rent känslomässigt för att jag ska dela ut en fullpoängare. Honey and Clover lyckas dock på alla dessa plan och blev således i november månad den 12:e titeln att stämplas som ett "Masterpiece" av mig. Serien behandlar livet som studerande och följer en grupp ungdomar på en konstskola där de försöker ta sig igenom universitetstiden och komma fram till vad dem vill göra med sina liv. Detta var ytterligare en av de serier som jag under 2011 valde att avsluta genom att såväl ta en repris av den första säsongen som ta mig igenom även den andra direkt därefter.

Humorn, karaktärerna, tecknarstilen och allt det som händer genom serien gör att Honey and Clover träffar rätt på alla sätt och vis och får mig inte varmt rekommendera den till precis alla där ute.

Avslutningsvis vill jag också nämna två av de filmer som jag såg under fjolåret: The Borrower Arrietty från legendariska Hayao Miyazaki och Studio Ghibli om det småfolk som lever i vår tid och som jag tycker skildrade deras perspektiv på vår värld på ett helt magiskt sätt, samt Sword of the Stranger som var ett makalöst välgjort och spännande äventyr i det feodala Japan som berättar tre olika historier i ett land i krig, med fokus på en liten pojke som är eftersökt av Kinas kejsare och den namnlöse svärdsman som väljer att beskydda honom.

Tack till er som följer den här bloggen och orkar läsa om min resa i anme-världen. Jag hoppas verkligen att jag såväl inspirerar helt nya människor till att upptäcka denna fantastiska underhållningstyp, som ger tips på vad ni redan invigda kan och bör se för någonting härnäst om det är så att idéerna tryter.

Gott Nytt År och en god fortsättning på 2012.

Mvh

Tomas Engström