Aoi Bungaku översätts rätt och slätt till Blå Litteratur och är en kort serie som trots sina 12 avsnitt ändå hinner berätta hela sex olika klassiska historier från japansk litteratur:

No Longer Human; om en ung man som känner ett starkt utanförskap till samhället så till den grad att han anser sig själv vara omänsklig - ett monster. Är med sina fyra avsnitt den längsta av historierna.

Sakura no mori no mankai no shita; om en stråtrövare som bor i skogen och en dag träffar en förtrollande vacker tjej vilken han gör till sin fru - men inte utan att hon ställer vissa krav på honom, krav som medför blodsspill...

Kokoro; kretsar kring ytterligare en ung man, men denna studerar i Tokyo och hyr där ett rum från en änkling med dotter. Bjuder en dag in en gammal barndomsvän att bo tillsammans med honom då mannen tycker synd om sin vän som vare sig tycks ha mat eller ens hustak för dagen, på grund av sitt levnadssätt som munk, vilket öppnar upp för ett kärleksdrama i hushållet. Berättas två gånger från olika perspektiv: först mannen i fråga och därefter hans vän.

Run, Melos!; berättar en historia i en historia när en pjäsförfattare får ett uppdrag vars handling påminner honom om ett plågsamt svek från sin barndomsvän. Här får man således följa dels pjäsen han sitter och skriver (vilken förstås bär namnet på denna berättelse), dels se minnen från vem hans vän var samt vad sveket bottnar i.

The Spider’s Thread; visar den grymma och respektlöse banditen Kandata vars enda goda gärning i sitt liv var när han skonade en spindel - vilket ska visa belöna sig den dagen han hamnar i helvetet för sina synder...

Hell Screen; handlar så slutligen om den store och talangfulla konstnären Yoshihide som får i uppdrag av sin kung att måla hans vackra stad i det mausoleum som står förberett och som kungen, sin unga ålder till trots, redan nu har bestämt sig för hur det ska se ut: färgsprakande vackert, precis som staden han bor i och styr. Dock är det inte riktigt så Yoshihide själv ser på det då kungen är lika nonchalant mot sitt folk som han är hänsynslös i sitt sätt och därför beslutar sig konstnären för att istället avbilda den riktiga sanningen på gravmonumentets väggar.

Vad jag ska tycka om denna anime är jag inte riktigt säker. Å ena sidan innehåller den väl egentligen väldigt intressanta, tankfulla berättelser men å andra sidan är majoriteten av dem väldigt... extrema, och lite märkliga. I synnerhet No Longer Human var nästan bitvis otrevlig att se - på något slags psykiskt plan. Men det känns då absolut inte som att jag har kastat bort min tid i att se dessa, särskilt som jag fann Kokoro och Run, Melos! vara riktigt strålande både i historia och utförande. Tecknarmässigt håller faktiskt alla sex berättelser mycket hög klass med väldigt vassa animationer.

Men, som sagt, av dessa sex var det egentligen bara två som verkligen föll mig personligen på läppen och därför tänker jag inte klättra lika högt i betygskalan som nu snittet på AnimeNewsNetwork.com ligger på utan nöjer mig med: Decent, I didn’t lose my time.