Av en slump blir gymnasieeleven Tsukune Aono intagen på en skola långt bortom sin vildaste fantasi: Youkai Academy, en plats av monster för monster dit ingen människa kan ta sig såvida man inte har ett antagningsbesked, vilket Tsukunes pappa råkar snubbla över på gatan utan att veta vad det egentligen innebär – hans föräldrar blir bara så lycksaliga över att de faktiskt kan skicka iväg sin inte helt briljanta son på något slags internat utan att han behöver läsa om ytterligare ett år, så därför sätter man honom glatt på bussen som ska ta Tsukune till denna Youkai Academy och önskar honom lycka till.

Det dröjer förstås inte lång tid förrän Tsukune förstår att någonting är väldigt, väldigt fel med skolan men som tur är har man en regel som säger att alla elever och lärare är tvungna att anta mänsklig form så länge som man vistas på skolan, och får under inga som helst omständigheter avslöja sitt riktiga jag – varpå han alltså kommer undan med sin mänsklighet.

Han får också hjälp från vampyren Moka Akashiya, som liksom honom själv just ska börja på skolan, med att dölja sin riktiga identitet vilken Tsukune erkänner för henne men ändå blir accepterad av Moka eftersom han inte tycks vara som alla andra människor: hatiska mot monster. Istället uppstår en viss romans mellan de två och inte bara där, då fler av tjejerna på skolan också dras till Tsukune – kanske för att han som människa luktar så sött (enligt vissa då, andra monster avskyr förstås den doften). I vilket fall som leder detta till den ena striden efter den andra där Moka dels måste skydda Tsukunes hemlighet från att avslöjas, dels slåss för att behålla honom för sig själv.

Rosario to Vampire är en typisk barnslig skoldramaserie med så kallade ”maktkamper” som är över på allt från 30 sekunder upp till två minuter. Det viktiga i den här animen är egentligen inte Tsukunes kamp att försöka klara sig i skolan utan att bli avslöjad, utan tonvikten ligger snarare på alla tjejer runtomkring honom. Det är den ena trosavslöjande vinkeln efter den andra på det mest tröttsamma ecchi-viset man kan tänka sig och hade serien varit längre än bara 13 avsnitt så skulle jag ha behandlat den precis som jag gjorde med Ah! My Buddah! och bara ignorerat att se den färdigt, men nu kände jag att jag lika gärna kunde få det överstökat eftersom jag ogärna har anime i bagaget som jag inte ”klarat ut”.

Men allvarligt talat, jag förstår mig verkligen inte på de personer som kan se sånt här och verkligen tycka att de får ut någonting av det. Jag vet inte när jag senast såg en anime där den mörkröstade mannen som under ”sexiga” scener faller in med ett långsamt ”Oooh yeaaaah!” gjorde sitt framträdande, men jag har då verkligen inte saknat detta och trodde att jag skulle bryta ihop när det så oundvikligt slutligen dök upp i Rosario to Vampire (lyckligtvis hör man det endast tre gånger under de 13 avsnitten).

Om man plockar bort alla fruktansvärda ecchi-scener från den här serien blir den väl okej att se, det är som sagt ett ganska barnsligt drama det rör sig om och Moka är sitt söta yttre till trots en övermäktig vampyr som utan problem klarar utav alla motståndare som kommer mellan henne och Tsukune – vilket gör striderna lika förutsägbara som tråkiga. Men som den är nu i sitt befintliga, perversa skick så sjunker betyget av den anledningen och jag häpnas över hur serien faktiskt har fått en andra säsong med lika många avsnitt som dessutom är 5 minuter längre vardera...

Nej tack, efter att ha sett någonting sådant här måste jag nu få skölja ur huvudet med en riktigt bra serie. Betyget på AnimeNewsNetwork.com blir: Weak, I wish I’d done something better with my time.